Jojo, jag vet. Vi ska inte behålla de gamla bilarna. Äldre bilar håller på att bli portade från gatorna. Ja, inte veteranbilarna, de har sin egen lilla skyddade bubbla, för alla vet att de är museiföremål. Men jag pratar om Volvo, Saab, Toyota från början av 2000-talet. Jättebra motorer, bra kaross och rostskydd – de kan köra upp mot 50 000 mil utan problem. Och de ska vi byta ut mot nya elbilar, för miljöns skull. Hur hänger det här ihop?
Det skapar ju massor av koldioxid att tillverka nya bilar och batterier till dem. Även om de drivs av el, så måste man väl räkna ut vad man verkligen sparar i utsläpp. Noll och inget, säger jag, mellan tummen och pekfingret. Det säger ju sig själv.
Nej, låt oss använda dem tills de rostar ihop eller motorn lägger av. Efter det köper jag en elbil, men en begagnad, förstås. Någon måste ju se till att grejerna används tills de är utslitna. Det har tydligen blivit min uppgift.
En värre sak är min fru. Nej, jag trivs med henne och så, funderar inte på att byta ut henne heller mot en ny, snyggare typ. Men jag menar i förhållande till min gamla bil. Hon tyckte det luktade så illa i den, så hon vägrade köra den och ville inte åka med. men jag fann en lösning och den stavas OZON.
Ozonbehandlingar är korta och effektiva, de kräver inte en mastermind, bara lite allmänt förnuft. Man ska inte andas in ozon, låta maskinen jobba för sig själv, vänta en timme och öppna sen och vädra ut. Enkelt. Jo, jag vädrade lite extra, för frugan har supernos. Hon trodde jag hade haft den inne på rekonditionering, men var glad att de inte hade parfymerat ner hela inredningen.
”Jo, sa jag, den har varit på rekond. I vårt eget garage.”
Nu har vi behandlat instängd lukt i källaren också, och frugan har blivit specialist. Hon har pratat sönder öronen på supporten och lärt sig massor. Nu håller hon introduktioner för grannarna och har skaffat två maskiner till, som vi hyr ut till intresserade. Ni vet, som pensionärer är det fint med lite hobbyverksamhet. Pensionen blir man inte fet på.
