Aleksandr Skrjabins musik utgör ett av de mest kompromisslösa uttrycken för mystik och andlighet i den klassiska musikhistorien. Född i Ryssland 1872, rörde han sig snabbt bort från traditionell traditionella ortodoxa tron mot teosofi, esoterisk filosofi och metafysik. För Skrjabin var konsten inte bara ett estetiskt uttryck, utan en kosmisk kraft ämnad att transformera det mänskliga medvetandet och leda världen till upplysning.
Hans tidiga Chopin-influerade pianostycken ersattes gradvis av ett djärvt och säreget tonspråk. Han övergav traditionell tonalitet och utvecklade det berömda ”mystiska ackordet”, en sexklang som symboliserade transcendens och kosmisk enhet. Med ett synestetiskt sinne upplevde han toner som färger, vilket fick honom att integrera en färgorgel i det extatiska orkesterverket Prometheus: Eldens dikt, där ljus och klang sammansmälte.
Skrjabins mest hisnande vision var det ofullbordade verket Mysterium. Han tänkte sig en veckolång allkonstceremoni vid foten av Himalaya som skulle förena musik, dans, poesi, bildkonst och dofter. Händelsen var avsedd att upphäva gränsen mellan människan och det gudomliga och därmed initiera en ny, andlig era för hela mänskligheten. Även i de sena pianosonaterna, såsom den femte och tionde, märks denna strävan efter förhöjda medvetandetillstånd genom skimrande harmonier och extatiska klimax.
När Skrjabin plötsligt avled 1915, endast 43 år gammal, lämnade han efter sig en vision utan motstycke. Hans musik förblir en intensiv inbjudan till det oändliga, där varje ackord strävar mot gudomlig extas och befrielse från den materiella världens bojor.
Allt Gott!
