Inom den aztekiska mytologin bär världen på historien om den femte solen, en skapelseberättelse präglad av mod, fåfänga och gudomliga offer. När den nuvarande världen skulle födas krävdes det att två gudar offrade sig genom att kasta sig in i en helig eldhärd för att förvandlas till himlakroppar. Den rike och stolte guden Tecuciztecatl tvekade av rädsla, medan den ödmjuke och lidande guden Nanahuatzin utan att tveka kastade sig rakt in i elden och förvandlades till den strålande solen.
Greps av skam över sitt eget modlöshet bestämde sig till slut även Tecuciztecatl för att hoppa efter, och flammorna lyfte honom till en himlakropp som lyste med exakt samma bländande styrka som den första solen. Världen stod därmed inför en outhärdlig hetta med två strålande solar på himlavalvet. För att återställa balansen grep en av gudarna en kanin och kastade den med kraft rakt i ansiktet på Tecuciztecatl.
Slaget dämpade omedelbart hans intensiva sken och förvandlade honom till den mildare månen. Den kosmiska händelsen förklarade inte bara månens svalare ljus jämfört med dagens sol, utan lämnade också kvar det permanenta avtrycket av en kanin på dess yta för all framtid. Mytologin speglade aztekernas syn på kosmos som en skör balansgång mellan krafter, där hroden och ödmjukheten ständigt formar den värld vi ser.
Allt Gott!
