Bland världens mest spridda och psykologiskt obehagliga vandringssägner intar berättelsen om ”Den slickade handen” en absolut särställning. Denna globala klassiker handlar om en ung flicka som är ensam hemma i ett stort hus under en stormig natt, med sin trogna hund sovande under sängen. Varje gång mörkret skrämmer henne sträcker hon ner handen i golvhöjd, och hundens varma, fuktiga slickningar skänker henne omedelbar trygghet. Men när ett ihållande, droppande ljud från badrummet till slut tvingar henne upp ur sängen, möts hon av en mardröm: hunden hänger slaktad i duschen, och på spegeln står det skrivet i blod: ”Människor kan också slicka.”
Legenden började cirkulera i tryckt form redan under 1950-talet i USA, men har rötter i gammal europeisk folklore. Historiker har spårat liknande berättelser till Frankrike och Storbritannien, där den ofta berättades runt lägereldar för att varna unga kvinnor för att lita blint på sin omgivning. Myten exploderade i global berömmelse under 1980- och 1990-talen när den lyftes fram i kända böcker om vandringssägner, som Jan Harold Brunvands antropologiska studier, och inspirerade otaliga skräckfilmer.
Det som gör historien så genialisk är hur den vänder på begreppet trygghet. Den plats som flickan trodde var hennes säkra hamn, sängkanten, var i själva verket där förövaren gömde sig. Berättelsen fortsätter att spridas på internetforum än i dag, som en tidlös påminnelse om att det vi inte kan se i mörkret ibland är mer levande än vi tror.
Allt Gott!
