Minnen från ett bröllop

För någon vecka sedan var jag på bröllop, det var en fin upplevelse, borgerlig
vigsel i stadshuset och mycket enkelt.
Minnen är som små guldkorn som jag plockar fram då och då, denna dag
påminde mig om ett roligt, då min faster gifte sig. Jag var ca 7 år gammal och
tyckte det var väldigt spännande.
Det var på landet, vigseln hölls i den gula träkyrkan i utkanten av byn och
bröllopsfesten i den lilla röda stugan, där min farmor och farfar bodde. Det
var en lyckodag, brudparet var så kära och strålade av lycka och glädje, som
smittade av sig på oss alla.
Framför fönstret i rummet stod bordet vackert dukat och vi var inklusive
brudparet tio personer, som tog plats runt bordet.
Bordets ena kortända stod en bit från fönstret och där var lite trångt, jag som
var liten fick ta plats där och mitt emot mig satt min snälla ”kompis”, farmor.
Bland gästerna fanns tre personer, som var strängt religiösa, det var prästen
och brudgummens föräldrar. Denna händelse utspelades i mitten av 50 talet
och på den tiden, var religionen mycket allvarlig och inte så öppet som nu.
O, så fint det var, det vita bordet i festskrud, såg nästan ut som om det också
skulle gifta sig, tyckte jag, för jag hade aldrig sett något så vackert.
Där fanns flera fat med mat och åter mat, men oj, vad det tog lång tid för alla
att äta. Men tillslut kom det jag under hela middagen, suttit och längta efter,
den goda efterrätten.
Glasen var fyllda med något guldgult som porlande och bara stod där och
väntade och jag kände, att nu måste det hända något. Jag tittade tvärs över
bordet och såg in i två leende ögon och då kom jag på hur jag skulle göra.
Jag tog ett ordentligt grepp om glasets långa smala hals och lyfte det en bit
ovanför bordet. Orden kom alldeles av sig själva, precis som jag tyckte det
skulle vara, när det var fest. Så sa jag högt, med min allvarligaste och
ståtligaste barnaröst ”farmor, drick ur din konjak”!
Det blev alldeles knäpptyst runt det vackra bordet, en del för att dom låtsades,
att dom inte hade hört och andra av förskräckelse, då synden plötsligt visade
sig vara verklig, i detta hem.
Men farmors lilla runda arm, mitt emot mig, höjdes och ett högt klingande
”skål” hördes vänligt. Om man lyssnade riktigt noga, fanns där också antydan
till ett skratt.
Nåja, just denna stund blev nästan lika ihågkommen, ja, i alla fall längre och
roligare, än händelsen vi firade denna dag. Religionen tolkades alltför strängt
och satte käppar för lyckan, så efter något år blev det skilsmässa.
Men många goda skratt, har detta minne gett oss, tack vare en liten flicka,
som inte kunde vänta med att skåla.
Kom ihåg att goda och glada minnen ger positiv energi och det bidrar till lycka
i livet.
Det skulle vara roligt, om du också har något fint minne, som du kan dela med
dig av.
Kramar från Leah

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *