Minnena bär spår

Mina minnen från barndomen är små skatter som jag tar fram och minns med samma lycka och glädje som när jag var liten.

Min pappa var lokförare och det blev många resor med tåg, bil var det inte många som hade på den tiden. Vi reste oftast till farmor och farfar som bodde 10 mil bort i utkanten av en liten by och det var alltid lika spännande.
Tänk vad jag tyckte om vattenflaskorna av glas, som hängde i korridoren utanför tåg kupen. Dom satt på väggen och hängde upp och ner, det kluckade och bubblade så kul, när man fyllde vatten i dom vita muggarna som var gjorda av vikt papper och hade vaxad yta för att tåla vatten. Upptill hade dom en rund, rullad lite hårdare kant, som höll ihop vecken. Dom var så roliga att leka med, jag vecklade ut dom till runda plattor och försökte vika ihop dom till muggar igen, men det lyckades aldrig.

Jag fick alltid välja vad jag ville ha med för gott att snaska på under resan, det blev nästan aldrig godis, för jag älskade Kalles Kaviar och kommer ihåg hur jag satt där på tåget och festade på min kaviartub som mamma hade köpt åt mig och jag tyckte att det var så gott.

När tåget stannade på järnvägsstationen, fick vi promenera ca 3 km, till stugan där farmor och farfar bodde. På den gula stationen var det alltid fullt med folk som väntade, kom och for, där inne till höger om dörren som ledde till perrongen fanns en glaslucka och där satt en man och sålde biljetter. På den tiden var stationerna levande och många tåg stannade för av och påstigning.
På perrongen stod en korvgubbe och passade på att fresta de resande med orden, ”varmkorv, här var det varmkorv, kom och köp varmkorv”, jag kan lova att han fick många kunder. På vintern ångade det ur den varma vita lådan när han öppnade locket och det doftade ljuvligt och korvarna smakade lika gott som dom luktade.

I stationen blev också byns växel inrättad när man några år senare fick telefon i varje stuga. Jag kommer ihåg den svarta tjocka telefonen av bakelit, den hade en vev på höger sida, den vevade man runt några varv för att komma till växeln och jag minns också att numret var 56. Jag tror att den som jobbade i växeln, det var oftast en dam, visste mycket om alla i byn, eftersom det gick att avlyssna alla telefonsamtal och alla kände alla där.

Ja, detta hände på den tiden då det varken fanns tv, dator eller mobiltelefoner, kanske det är därför jag minns alla små händelser med sån glädje, trots att det inte var stora och fantastiska händelser.

Kramar
Leah

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *