Minnena bär spår

När jag var barn fick jag ofta följa med min pappa till farmor och farfar som bodde flera mil bort. Det blev med tåg, eftersom pappa hade gratis tågresor, jag tyckte alltid att det var lika roligt varje gång, det var ett riktigt äventyr. Jag fick alltid välja vad jag ville ha för något att snaska på under resan och ofta blev det en serietidning, för jag tyckte mycket om att läsa.

När tåget stannade på järnvägsstationen, fick vi promenera ca 3 km, till stugan där farmor och farfar bodde. På den gula stationen var det alltid fullt med folk som väntade, kom och for, där inne till höger om dörren som ledde till perrongen fanns en glaslucka och där satt en man och sålde biljetter. På den tiden var stationerna levande och många tåg stannade för av och påstigning.

I stationen blev också byns växel inrättad när man några år senare fick telefon i varje stuga. Jag kommer ihåg den svarta tjocka telefonen av bakelit, den hade en vev på höger sida, den vevade man runt några varv för att komma till växeln och jag minns också att numret var 56. Jag tror att den som jobbade i växeln, det var oftast en dam, visste mycket om alla i byn, eftersom det gick att avlyssna alla telefonsamtal och alla kände alla där.

Ja, detta hände på den tiden då det varken fanns tv, dator eller mobiltelefoner, kanske det är därför jag minns alla små händelser med sån glädje, trots att det inte var stora och fantastiska händelser.

Kramar
Leah

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *